2005-03-31

Om diktatoravsättarbranschen: några texter från före 2003-03-19

Bulten i Bo har bett om hjälp att hitta gamla texter om Irakkriget m m:

Bulten i Bo said...

POS, jag behöver hjälp!

Jag har sökt med ljus och lykta efter en kommentar av din typ,

(ung "Massförstörelsevapen i Irak var ingen viktig fråga för mig, för
mig gällde det bara införandet av demokratin")

som är daterad FÖRE 19/3 2003!

Om du kan visa upp att du skrivit det så vore det kul för då
skulle jag i alla fall ha en sådan i min "samling"!

Tack på förhand,

Bulten!


I min kommentar meddelade jag bland annat att de tre träffar jag fick vid en sökning skulle anslås här, i en ny bloggpostning.

Detta vare härmed gjort. Nedan följer de tre i kronologisk ordning.


- - -

1. Debattartikel publicerad i Gotlands Allehanda, 2001-11-15:

Nyvänstern sjunger historielöshetens lov
I ungefär samma takt som USA bombar valda delar av Afghanistan anordnar vänstereliten runt om i Europa motdemonstrationer till förmån för Afghanistan. Något som slår oss är den historielöshet vänsterrörelsen visar upp. Det verkar råda en total likgiltighet inför historiska fakta.

Än så länge har vi lyckligtvis inte sett några bilder på bin Laden i de svenska demonstrationerna. Däremot har den gamla sovjetflaggan med hammaren och skäran ironiskt nog hängt över demonstrationerna. Detta trots att det nog inte går att förolämpa det afghanska folket mer än genom att rulla in sig i en sovjetflagga samtidigt som man försöker visa sitt stöd för Afghanistan.

Man bör förvisso komma ihåg att breda kader inom nysocialismen lider en väldokumenterad brist på fundamentala kunskaper; inte obetydliga delar av den så kallade medvetna ungdomen är i själva verket tämligen omedvetna om det mesta som ligger utanför den medvetna ryggradsmässiga reflex som säger att man helt enkelt skall vara "emot". Om man är emot marknadsekonomi eller demokrati, USA eller företag, framsteg eller frihet, är av kraftigt underordnad betydelse - huvudsaken är att man lyckas krysta fram ett halmstrå till skäl för att få gå ut på gatorna med de röda banderollerna, de svartröda fanorna och de pinsamma tröjorna med Che Geuvara på.

Men även om en större del av nyvänstern utgörs av tonåringar vars inkomst i huvudsak utgörs av statens barnbidrag och pappas pengar, och även om man har i åtanke att tonårsrevolutionärerna nätt och jämt hade slagit upp ögonen då den gräsliga järnridån till slut föll, så är det inte ointressant att identifiera de mer etablerade personer som står att finna något längre bak i de yviga demonstrationsleden. Några av de mest högljudda anti-amerikanska agitatorerna, som i sina yngre beundrares ögon skänker legitimitet åt att den egna revisionistiska ståndpunkten faktiskt är den riktiga, kan till och med hittas ända in i riksdagen.

När Gudrun Schyman slåss mot resten av världens politiker skulle man kunna tro att det är en tillfällig kamp mot hennes personliga väderkvarnar. När inte ens den övriga vänstern i riksdagen sluter upp bakom Schymans overkliga utfall inte bara från talarstolen utan också i media skulle det vara klädsamt med en reträtt från Schymans sida. Men den reflexmässiga avskyn gentemot västvärldens vilja att försvara de värden vi högaktar leder Schyman in i den omöjliga återvändsgränden där hon hamnar sida vid sida med de fanatiska "ledare" som vägrar erkänna hela världens människor en absolut rätt till sitt liv och sin frihet.

Kampen mot den "imperalistiska aggressionen" är av allt att döma överordnat vilka rysliga krafter ultravänstern därigenom plötsligt råkar stödja. Å andra sidan är denna positionering inte ny, utan den enligt egen utsago goda vänstern har alltid slutit upp bakom skurkar i olika länder - eftersom skurkarna stridit mot den så kallade imperalismen. Samtidigt har detta tvingat den förment goda vänstern att blunda för de brott som de egna sängkamraterna företar sig - huvudsaken har ju varit att man sida vid sida kämpat mot de imperalistiska krafterna.

Sammanfattningsvis är ultravänsterns indirekta stöd för en av världens mest reaktionära regimer därför inte ägnat att förvåna. Det viktigaste anses vara att man har en gemensam fiende, oavsett om detta innebär att man plötsligt finner sig själva legitimera en regim vars världsåskådning man inte delar i något enda annat avseende. Hade personerna bakom dagens fabulösa ultravänster varit med på 40-talet undrar man om de skulle slutit upp bakom alla krafter som var emot USA och Storbritannien, inklusive Hitler och Nazityskland?

Peter O Sellgren, viceordförande
Jens Ahl, utbildningspolitisk sekreterare
Fria Moderata Studentförbundet

- - -

2. Pressmeddelande, 2003-02-17:

Pressmeddelande
Stockholm, 2003-02-17

"Saddams svenska stödtrupper"

- När 35 000 svenskar på lördagen deltog i demonstrationer mot USA:s planer på en militär aktion i Irak anar de kanske inte vilken PR-hjälp de ger Saddam Hussein.

Det säger Fria Moderata Studentförbundets ordförande Peter O Sellgren med anledning av lördagens demonstrationer runtom i världen, bland annat i Stockholm, mot ett krig i Irak.

- Demonstranterna har antagligen en rad olika bevekelsegrunder. En del odlar bara sitt sedvanliga USA-hat, och bryr sig inte om på vems sida de hamnar när deras enda mål är att vara emot USA. Somliga andra demonstranter är naiva pacifister som tror att en tyrann kommer att låta sin makt bortförhandlas över en kopp te i FN-skrapan.

- Men oavsett enskilda demonstranters bakomliggande skäl har de ett gemensamt: de ger Saddam den bästa draghjälp som tänkas kan. När talkörerna skanderar att USA:s demokratiskt valde president är ett större hot mot freden än Iraks diktator med oceaner av blod på sina händer kan Saddam bara tacka och ta emot.

- Demonstranterna borde ha vandrat mot Iraks - inte USA:s - representation i Sverige. Men då hade man förstås riskerat att visa missnöje med den irakiska diktaturen i stället för den ständigt bespottade demokratin USA - ett val som mången protestant säkert inte ville göra, avslutar Peter O Sellgren.


För mer information - kontakta Fria Moderata Studentförbundets förbundssekreterare Sara Bengtsson: telefon 070-537 33 39, alternativt 08-791 50 05, e-post: sara.bengtsson@moderat.se, eller förbundsordförande Peter O Sellgren: telefon 0707-34 52 88, e-post: peter.o.sellgren@moderat.se
För mer information om Fria Moderata Studentförbundet - se vår hemsida:
http://www.fmsf.nu/

- - -

3. Frihetsbrev (veckobrev utgivet regelbundet mellan maj 2002 och maj 2004), 2003-02-28:

Broder/Syster!

Sedan förra Frihetsbrevet har det - igen - visat sig att det ibland endast är verkligheten som förmår överträffa den mest fantasifulla dikten. En helt vanlig lördag i Stockholm samlades enligt olika uppgifter 25-35 000 demonstranter för att protestera mot ett förestående krig mot Irak. Men det var inte bara i Stockholm som s k antikrigsdemonstranter marscherade. Runtom i världen sägs närmare tio miljoner människor i bortåt tusen städer ha samlats samma dag för att demonstrera mot Bush, Blair och övriga allierade som förstått att det är hög tid att desarmera Saddam och hans hejdukar.

Men tillbaka till Stockholm - för där utspelade sig en lika talande som sorglig händelse sagda demonstrationslördag. Medan några tiotusental personer vandrade i ett protesttåg mot USA:s ambassad, var det samtidigt 85 (åttiofem) personer som uppsöke Iraks representation i huvudstaden för att genomföra en protest mot den husseinska regimen. De 85 exil-irakierna välkomnade västs ingripande för att få bort förtryckaren i Irak.

På ett tragiskt sätt avspeglar detta den vridna opinionen bland delar av den svenska befolkningen (och för den delen motsvarande i andra länder). I det trygga Sverige kan en bred uppsättning personligheter på ett bekvämt sätt ge ett indirekt men förhoppningsvis oavsiktligt PR-stöd till Saddam Hussein.

En del demonstranter är väldokumenterat ny- och gammalvänster i skön förening som greppar varje tillfälle att ringakta USA, oavsett vilka (ännu mer) otäcka krafter de därmed råkar bli sängkamrater med.

Andra är tanklöst hårdkokta pacifister som förvisso drivs av en ädel och djup ovilja mot krig (vilket inte är en kontroversiell hållning, även om de själva gärna gör sken av det i något som kan liknas vid ett martyrskap), men som är oförmögna att inse att en tyrann som Hussein inte kommer att förhandla bort sin makt bara för att Kofi Annan ringer ett allvarligt telefonsamtal till honom.

Och samtidigt är det 85 personer som demonstrerar mot det land som är det reella hotet mot sina grannar och mot resten av världen, det land vars regim haft ihjäl 20 miljoner personer och som uppvisar diktaturens alla omisskänliga karaktäristika. Tiotusentals andra riktar protesterna mot ett av världens mest öppna och toleranta länder, en demokrati med maktdelning och blomstrande välstånd, en rättsstat med en demokratiskt vald president och miljarder dollar och tusentals liv som insats för att - för allas vår skull - avväpna tyrannen i Bagdad.

Så paradoxal kan agendan bli - och den understöds effektivt av publikförförande politiker som America Vera-Zavala, en bland vänsterungdom populär mediarevolutionär, tillika vänsterpartist och en gång banerförare för den gryende Attac-rörelsen. I en chat på Aftonbladets hemsida häromdagen (se http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,266493,00.html ) fick Vera-Zavala frågan om inte Saddam i likhet med Milosevic kan störtas av en motståndsrörelse och stark inhemsk opinion mot regimen. Vera-Zavalas svar är som vore det levererat med ilbud från en annan galax. Hon tycker att det bästa vore om man lämnade Saddam att störtas av sitt eget folk, och tillägger: "...när ett folk är så pressat är det svårare att kämpa mot en egen diktator när man har en större o grymmare diktator som Bush att vara rädd för."

Med andra ord är det inte Saddam Hussein - diktatorn som överlagt haft ihjäl miljoner och åter miljoner av såväl egen som grannbefolkningen - som är den grymmaste diktatorn, utan det är den av konstitution begränsade och folkvalde presidenten i demokratin USA som enligt stjärnskottet Vera-Zavala är en "grymmare diktator".

Vera-Zavalas djupa ointresse för att dra ihop trovärdighetspoäng åt sin egen person är påtaglig.

/.../

Stockholm 2003-02-28

Peter O Sellgren
Förbundsordförande
Fria Moderata Studentförbundet

- - -

Detta som sagt de tre träffar jag fick bland det material jag för stunden har tillgång till och/eller möjlighet att söka i. Om någon med tillgång till professionella mediearkiv hittar ytterligare klipp - att jag har producerat fler än dessa texter i ärendet vet jag med visshet - så tar jag tacksamt emot information därom.

2005-03-18

19 mars är befrielsens dag

I morgon genomförs det stora demonstrationer mot demokratin.

I Sverige kan vi anta att det rör sig om tusentals människor som kommer att demonstrera mot den nya demokratin i Irak.

Vi kan anta att de kommer att skandera slagord mot en rad demokratier - USA, Storbritannien, Italien, m fl - och vi kan anta att de kommer att visa sitt stöd för de diktatorälskare i Irak som dagligen mördar vanliga människor i det nya Irak.

"Tolv kända svenskar" sätter på dagens Brännpunkt dessa ideal på pränt. Det handlar om the usual suspects: vänster, vänster och mera vänster.

Man får i alla fall ge dem det, att de är pålitliga i det avseendet: de ställer alltid upp på förtryckarnas sida. Det spelar ingen roll om almanackan visar 2005 eller 1970.

"Irakkommittén" heter en organisation som tidigare gick under namnet "Nätverket mot krig". På kommitténs hemsida kan vi i dag beskåda det arga kampanjmaterialet. På ett av dem kan vi läsa uppmaningen "Stöd irakiernas motståndskamp".

"Motståndskampen" handlar alltså om den inhemska terrorism som kvarvarande demokratihatare i landet varje dag utsätter vanliga irakiska medborgare för. Motståndskamp som varje dag dödar människor.

Det är den motståndskampen som morgondagens demonstranter vill visa sitt stöd för.

Ett flygblad vet också att berätta att Irak nu utsatts för ockupation i två år. Den uppgiften förekommer också i dagens Brännpunktsartikel. Den finns i riksdagstexter från vänsterpartister. Den florerar här och var, närhelst demokratihatarna talar om Irakkriget.

Men det är ju inte sant. Styret av Irak lämnades över från befrielsealliansen till Irak vid halvårsskiftet förra året. Det vill säga för snart tre kvartal sedan.

Varför fortsätter de naiva krigsmotståndarna tala om Irak som ockuperat? Är Tyskland och Japan också ockuperat av USA, bara för att USA har trupper i de länderna?

När befrielsealliansen inledde kriget mot Saddamtyranniet var vi många som sade att det är antikrigsvänstern som får skämmas den dag Saddam är borta och irakierna kan gå till sitt första demokratiska val.

Men Saddamtyranniets medlöpare fortsatta skrika "Shame on you, Mr Bush!".

Medlöparna fick skämmas den 30 januari i år, när sagda val gick av stapeln. De var emot. Om de hade fått bestämma skulle det valet inte ha hållits den 30 januari i år.

I morgon får de stå där med en ny slags skam.

I morgon tänker de, öppet och oförblommerat, visa sitt stöd för de terrorister i Irak som dagligen har ihjäl oskyldiga män, kvinnor och barn som hade sett fram emot ett liv i den nya och spirande demokratin.

Shame on you!

2005-03-14

Maktpartiets adepter

Som jag skrev häromveckan: makt och intrigmakande hör den så kallade arbetarrörelsen till.

I helgen berättade DN i en tresidorsartikel hur SSU landet runt pumpar sina medlemslistor fulla med luft. Inte så mycket för att maximera sina offentliga bidrag - SSU är, som tidigare visats, det utan konkurrens mest förmögna ungdomsförbundet - utan i stället som ett verktyg i det organisationsinterna maktspelet inför kongresser.

Och i dagens DN fortsätter granskningen av de kreativa värvningsmetoder som maktpartiets ungdomsförbund ägnar sig åt: Sofie Karlström skrev på ett upprop mot Sudansvälten. Det ledde till att hon under flera års tid betraktades som SSU-medlem, trots att hon kastade varje inbetalningskort som kom som påminnelse. Till på köpet fördes hon nyligen in i Haninge S-förenings medlemsregister. Helt automatiskt. Utan att tillfrågas.

När den förnedrande kollektivanslutningen inte längre finns, har maktpartiet och deras lärljungar fått gå över till andra sätt att tvinga eller lura in folk i medlemsregistren.

2005-03-08

"Kvinnors situation i Irak har inte blivit bättre under den nuvarande ockupationen"

Före och under dagens aparta jippo, "Internationella kvinnodagen", har feminister, i stort och smått, till vänster och höger, vältrat sig i sin egen självupptagenhet.

Ulla Hoffmann, tidigare tillfällig partiledare för vänsterpartiet, värmde redan i går upp inför dagens övningar.

I ett
pressmeddelande - som på ett obesvärat revisionistiskt vis rör sig mellan denna och en parallell verklighet - uppmärksammade hon en av henne ställd fråga till utrikesministern:

Kvinnors situation i Irak har inte blivit bättre under den nuvarande ockupationen.
Det finns naturligtvis många måttstockar när man diskuterar om situationen i ett land blivit bättre eller sämre eller är oförändrad.

En måttstock skulle kunna handla om demokrati. Som att den irakiska befolkningen - där vi kan anta att ungefär hälften utgörs av kvinnor - för drygt en månad sedan för första gången fick delta i ett demokratiskt val för att välja sitt lands ledning.

För Hoffmann är det möjligen inget starkt argument att irakiska kvinnor för första gången fick rösta i stället för att ständigt leva med Saddam Hussein som styrande tyrann.

I så fall säger det väldigt, väldigt mycket om Hoffmann.

(Och då har jag ändå bortsett från att Hoffmann använder sig av obsolet terminologi. Irak är inte längre ockuperat.)

- - -

Mycket märkligt skall man behöva läsa en dag som denna. Om Hoffmanns okunniga (eller var det bara tanklöshet i kombination med stark affekt?) pressmeddelande och fråga till utrikesministern får föras till mappen "politiska vansinnigheter dokumenterade" bland webläsarens bokmärken, kan dagens
DN-reportage om jämställdhet i Örnsköldsviks kommunledning bokföras på kontot "obetänksamheter i trendfeminismens spår":
Kvinnorna styr i Örnsköldsvik. Och de driver kvinnornas frågor. "Här snackar man inte bara jämställdhet, här gör man det", säger kommunalrådet Elvy Söderström.
Och se så jämställda de är - fotot som ackompanjerar artikeln finns här.

Jag har inga svårigheter med en stor kvinnlig övervikt bland de styrande - lika lite som jag skulle ha problem med en stor manlig övervikt bland de styrande - så länge jag vet att de hamnat där på sakliga grunder och inte på grund av kvotering eller annan särbehandling.

Men visst är det en smula gulligt att jämställdhetshetsen gått så långt att 100 procent kvinnor får rubriken "jämställdhet". Jag som trodde att popfeminismens krav på jämställdhet handlade om cirka 50/50-fördelning.

- - -

Denna internationella kvinnodag, som varken gjort mig mer eller mindre feministisk, och som inte gjort någon i min bekantskapskrets varken mer eller mindre feministisk, kan snart läggas till handlingarna.

Under promenaden hem i kväll fick jag kryssa mellan drivor av feministiska, arga, röda och hammaren-och-skäran-prydda flygblad som blåste omkring. Redan vid Slussen, men framför allt längs Katarinavägen, yrde pamfletterna runt i blåsten.

Troligen har några feministiska, arga, röda och hammaren-och-skäran-prydda aktivister genomfört något slags demonstration i trakten kring Slussen under dagen.

Vi andra, som inte behöver någon särskild dag för att argumentera för alla individers lika rättigheter och för alla individers rätt till likabehandling, utan gör det ungefär dagligdags, gäspar försiktigt.

2005-03-04

Socialdemokrater - så funkar de

Vilhelm Moberg påpekade en gång klarsynt att socialdemokratin bärs upp av två affärsidéer: 1) Att ta makten, och 2) Att behålla den.

Dagens DN Debatt, undertecknad av 28 upprörda ungsossar, som vill förmå SSU-bossen att avgå, använder begreppet "maktfalangen" om motståndarna.

Begreppen "makt" och "socialdemokrati" är mycket tätt förknippade med varandra. Ingen organisation vet som socialdemokraterna hur det är att ha en makt så vidsträckt att de själva emellanåt - allt oftare - drabbas av fartblindhet efter att ha berusat sig själva på det stora maktinnehavet.

Att maktspel och intrigerande är en grundbult i hela den så kallade arbetarrörelsen kommer som en mild överraskning. Likaså att det är i SSU som framtida socialdemokratiska pampar fostras.

Därför är det helt naturligt att redan unga socialdemokrater får lära sig just hur man operationaliserar partiets bärande idé: att ta makten och att behålla den. SSU används som övningsfält så att trupperna är redo när de avancerar inom partiapparaten och skall agera i skarpt läge.

Jag påminner mig om hur även Anne-Marie Lindgren, i någon mening chefsideolog (s), kärnfullt fångade partiets syn på dess egen roll, i en artikel i SSU:s tidning inför riksdagsvalet 2002:
Den viktigaste ideologiska frågan är att socialdemokraterna vinner valet.
Så låter det när makt och karriär betyder allt, innehåll och idéer betyder noll - drivkrafter som tycks härska även inom SSU numera.

free hit counter