2005-01-30

Så här sade Johansson

Socialdemokraten Bengt K Å Johansson, som var ordförande i utredningen om public service och som jag skrev om tidigare, sade ordagrant så här:

Fragmenterad mediaanvändning... Allt färre delar samma upplevelse, det är ett problem kan man säga, ur samhällssynpunkt, eftersom vi ju ska ha en gemensam, ska vi säga, kunskap, gemensam massa, en gemensam bakgrund, i landet, för att tala om att man är en nation.
Websändningen från presskonferensen finns fortfarande att beskåda här, ovanstående uttalas 15 minuter in i sändningen.

Det olydiga nationalhushållet

För några dagar sedan råkade jag i annat forum läsa ett citat ur en artikel publicerad på den finaste av fina kultursidor - Skärpt kontroll av public service - med anledning av betänkandet från Kommittén om radio och TV i allmänhetens tjänst:

Den parlamentariska utredningens ordförande, exministern Bengt K Å Johansson (s), tycker att det är ett problem att människor i allt större utsträckning tar del av mer varierade mediekällor:- Det är ett problem eftersom vi behöver en gemensam grund för att vara en nation, säger Bengt K Å Johansson.

Hick!

Sade han verkligen så? är frågan.

Ett "problem" att vi har fler kanaler för information i dag än under mediestalinismen som rådde fram till 1980-talet?

Vi behöver en "gemensam grund" för att vara "en nation"? Vad betyder det? Att vi bör se samma nyhetssändningar - från public service, såklart - så att ingen riskerar att få sig avvikande perspektiv till livs?

Jag har väntat några dagar med att publicera denna text, eftersom jag var rätt så säker på att det skulle komma dementier och korrigeringar; att det handlade om ett felcitat eller missuppfattning från artikelförfattarens sida.

Men det har ännu inte kommit.

Kanske börjar det därför bli dags att utgå från att vi trots allt verkligen har att göra med en unken folkhemsmumie.

Bengt K Å Johansson - i ensidighetens tjänst.

2005-01-29

Vänster vs vänster

Hann som hastigast besöka avslutningsminuterna på Vägval vänsterns uppmärksammade möte i Årsta i eftermiddags.

Som sammanfattning får sägas att Vägval vänster samlar de mest rimliga av vänsterpartister. Det vill säga de som inte tycker att kommunism är framtiden, de som inte vill socialisera varje mynt i folks plånböcker, de som till och med kan medge att marknadsmekanismer på vissa områden (t ex livsmedel) kan fungera bättre än planstyrning och centralism.

Klart som korvspad att de mer hårdföra kommunistromantikerna inom ett skadeskjutet vänsterparti blir sura.

Och i sitt raseri över avfällingarna inom Vägval vänster tar till de mest märkliga ordval - så som i gårdagens Brännpunkt författad av ett tjusigt urval av de rättrogna nuvarande och före detta ordförandena inom kommunistpartiets ungdomsförbund, nackskottsromantikern tillika riksdagsledamoten Kalle Larsson, America "terrorattacker mot Röda Korset-personal är legitima" Vera-Zavala, med flera.

I rädsla över att vänsterpartiet skall decimeras ännu mer måste de påstå att Vägval vänsters initiativ kommer att leda "åt höger", att Vägval vänsters ledande företrädare propagerar för "ett övergivande av välfärdsstaten", att Vägval vänster är "en eliternas revolt", etc.

Etablissemangskommunisterna känner sig självfallet också tvungna att avfärda hela idén med Vägval vänster som en hämnd mot vänsterpartiet från en grupp (v)-riksdagsledamöter som förlorat positioner och inflytande.

Slutligen kommer tydligen etableringen av Vägval vänster att leda till "sjunkande valdeltagande, borgerliga valsegrar och en stärkt extremhöger". Detta påstående naturligtvis helt utan någon annan analys bakom orden än att "[M]önstret från Europa" visar detta (vilket mönster?).

Desperation inom politikens säregna värld är inte ovanlig. Särskilt inte för ett extremistparti som i mätning efter mätning konfronteras med sjunkande siffror.

Vänsterelitens brännpunktare är därför varken oväntad eller märklig till sitt innehåll.

Bara full av festligheter.

Åtminstone för oss som har som hobby att betrakta kommunismens dödsryckningar.

2005-01-25

Filtret filtrerar

West Virginia-senatorn Robert Byrd (d) obstruerar i utnämningen av Condoleezza Rice som USA:s utrikesminister, rapporterar Erixon. Byrd är f d gruppbefäl inom Ku Klux Klan. Läs mer om saken här.

Kommer den
finaste av fina kultursidor att upplåta utrymme åt nyheten? Med tanke på hur många liter galla som Thomas Anderberg, Stefan Jonsson, Ola Larsmo och andra har målat kulturkolumnerna med i illa dolda republikan- och Bush-aversioner, menar jag.

Och, om tystnaden förblir kompakt, gör tankeexperimentet: skulle dessa vänsterskägg underlåtit att skriva om saken ifall en republikansk senator hade betett sig för att stoppa utnämningen av en svart kvinna?

2005-01-23

Robert Nozick, 1938-2002

Individuals have rights, and there are things no person or group may do to them (without violating their rights). So strong and far-reaching are these rights, that they raise the ques­tion of what, if anything, the state and its officials may do.
En bok som skapat och inspirerat många till klassiskt liberala ideal, inklusive mig själv, är Anarki, stat och utopi författad av Robert Nozick. I dag är det tre år sedan Nozick avled.

Boken, som inleds med den för många provocerande frågeställningen "Om staten inte fanns - vore det då nödvändigt att uppfinna den?", har av ett notoriskt rödskägg som Göran Greider kallats för "den mest fruktansvärda projektil som avfyrats mot välfärdsstaten".

Nozick själv besvarar som bekant frågan med att det är minimalstaten som är den mest omfattande statsbildningen som kan legitimeras. Varje stat större än så kommer att kränka människors rättigheter.

För det som brukar kallas för 1980-talets gryende nyliberalism i Sverige och flera andra västländer svårt hjärntvättade av socialismens ideal spelade Nozick och hans verk - framför allt Anarki, stat och utopi - en makalöst stor roll.

På Laissez Faire Books hemsida kan man fortfarande läsa den intervju som gjordes med Nozick sommaren 2001, ett halvår före hans bortgång. Artikeln finns här.

2005-01-21

Ansvarsfrihet: beviljas

Proffstyckarna - lika lite som förmynderiet och den destruktiva regleringshetsen - tar aldrig semester.

EU - som jag en gång röstade ja till i den lika glada förhoppningen som den naiva förvissningen om att unionen handlade om att bevara och försvara de fyra friheterna - har i dag skrämt upp snabbmatsindustrin genom att hota med ett förbud mot reklam riktad till barn.

Skälet är att hälsoexpertisen och livstillrättaläggarna i EU lika mycket som hälsoexpertisen och livstillrättaläggarna i Sverige älskar att ta ifrån människor - vuxna som barn - ansvar.


I detta fall är det föräldrarna till barnen ifråga som på sedvanligt förnedrande sätt får veta att de inte är tillräckligt bra föräldrar själva, utan att ansvaret för barnens uppfostran och hälsa är en angelägenhet för den politiska sfären.

I Sverige betalar vi alla, dag ut och dag in, för att få dessa förnedrande pekpinnar slagna i skallen titt som tätt. Här i landet är det oftast Folkhälsoinstitutet - men ibland även Socialstyrelsen, Socialdepartementet eller olika obskyra proffstyckar- och expertgrupper - som först tar våra pengar och sedan ger oss en förolämpande loska tillbaka som tack.

Problemet i all korthet är naturligtvis att varje ny reglering - motiverad av att den sker för vårt eget bästa - är en björnkram utan dess like. I stället för att hjälpa så stjälper det.

För varje ny reglering som fråntar individer ansvaret för det egna livet, och i stället lägger det i händerna på en avlägsen och anonym sakkunnig på en myndighet någonstans i världen, så rutschar vi ytterligare ett varv längre ned i en ond spiral av alltmer ansvarslösa och omyndigförklarade vuxna som successivt håller på att puttas tillbaka till en mental barndom där det aldrig finns något eget ansvar, utan allt ont undantagslöst går att skylla på omgivningen, strukturerna, systemet, eller annan valfri diffus syndabock som inte kan försvara sig.

Och när sådan degenerering gått tillräckligt långt har vi en styv uppgift framför oss i att på nytt få vuxna att bete sig som vuxna och inte som ansvarslösa barn, att på nytt ta tillbaka ansvaret och makten över livet från politik och proffstyckeri.

I en artikel i den sista utgåvan 2004 av Svensk Tidskrift beskrev jag utförligare Folkhälsoinstitutets roll i det eviga och bisarra pladder som handlar om föreställningen om något slags gemensam "folkhälsa". Den artikeln finns att läsa här.

Skymningspressens regelbundna förmaningar (uppmaningar) i krigsrubriksstorlek om hur hälsovådliga (hälsosamma) olika fenomen i tillvaron är, kan visserligen ibland vara en källa till humor, eftersom de är så töntiga, förutsägbara och härligt gäspframkallande.

Alkoholens påstått negativa eller positiva effekter på människor hör väl till de mer vanliga i den kategorin.

Men just rapporterna, rönen eller ryktena om alkoholens positiva verkningar är jag ändå lite förtjust i.


Inte för sakinnehållet - jag befinner mig i en situation där jag inte så mycket bryr mig om huruvida några droppar Explorer i morgonkaffet är skadligt eller ej för 85-åriga män - utan därför att jag hoppas och tror att åtminstone en handfull av de bistra sakkunniga damerna och herrarna på Folkhälsoinstitutet blir upprörda över sådant alkoholromantiserande i kvällspressen.

I dag kom ytterligare en ny blänkare i kategorin: Alkohol skärper kvinnors minne (visserligen inte från någon av kvällsskvallertidningarna, utan från SvD, men någon gång skall man ju ha fel).

Inte för att jag anser att man skall låta sina drinkvanor styras av vare sig forskningsinstitut eller myndiga myndighetspersoner. Men vetskapen om att mången nykterhetsivrare här i landet får krupp av artiklar som dessa bidrar ändå något till min egen välfärd.

Trevlig helg. Skål!


2005-01-20

Inte glömma de förtryckta - inte förlåta förtryckarna

Today, America speaks anew to the peoples of the world:


All who live in tyranny and hopelessness can know: The United States will not ignore your oppression, or excuse your oppressors. When you stand for your liberty, we will stand with you.


I dag fick världens förtryckta förnyat hopp när president Bush för andra och sista gången svor presidenteden på Capitoliums trappor i Washington (video från installationen finns här).

Tyranniet skall veta att de kommer att förföljas - var de än befinner sig i världen.

Tyranniets slavar skall veta att de inte är glömda - var de än befinner sig i världen.

Och som vanligt kommer socialister av olika kulörer att motsätta sig presidentens demokratiimperalism - var de än befinner sig i världen.

2005-01-13

Jämställdhet förutsätter likabehandling

På onsdagen avgjorde Uppsala tingsrätt den stämning mot universitetet som två studenter drivit genom den utmärkta organisationen Centrum för rättvisa.

Allsköns diskrimineringskramare här i landet hade hoppats på att det skulle vara OK att granska studenters hudfärg och beroende på utslaget i den granskningen sortera in dem i olika fållor.

Men det är inte OK.

För oss som tror på likabehandling i stället för särbehandling, jämställdhet i stället för diskriminering, kompetens i stället för bakgrund, kan det firas som åtminstone en delseger.

Men kanske kommer domen att överklagas. Den är först i sitt slag.

Sveriges Förenade Socialdemokrater (eller "SFS" som de också kallas) - mest kända för att de har 300 000 tvångsanslutna medlemmar i sitt medlemsregister - har beklagat domslutet. Ordföranden heter Tobias Smedberg och har låtit meddela att det tydligen är "oacceptabelt" att lagprövning görs i domstolar i stället för i riksdagen.

Det fanns en tid när även SFS tyckte att det var fel att diskriminera studenter och att den förträffliga drivkraften rule of law var finfint.

Så är det uppenbarligen inte längre. Nu verkar organisationen omfamna diskriminering av de som har "fel" respektive "rätt" hudfärg liksom gränslöst politikervälde.

En tråkig utveckling. Särskilt för de 300 000 tvångsanslutna medlemmarna som inte har möjlighet att lämna organisationen när den håller på att lämna rimlighetens karta.

free hit counter