2004-12-31

Avrundning

I dag är det fem dagar sedan tragedin av monumental omfattning i och omkring Bengaliska viken inträffade.

Av lätt insedda skäl har det varken varit möjligt eller passande för någon att ägna sig åt konventionell politik under den här veckan.

Detta blir årets sista inlägg här. Med hopp om ett bättre 2005 och på återseende då.

2004-12-23

Den senile revolutionären

Efter en hektisk uppladdning inför jul fanns det först i dag, dagen före dopparedagen, tid att lyssna på ett inslag från P1 Morgon den 14 december som jag blivit rekommenderad.

Nu förstår jag varför det var värt att rekommendera att avlyssna (tyvärr har det nu försvunnit från SR:s hemsida).

Den ständige revolutionären Jan Myrdal, som ju häromveckan hotade med att begagna sig av eutanasi i stället för att behöva sätta i sig äldreomsorgens taskiga mat, medverkade.

Eftersom han blir alltmer obegripligt tokig ju äldre han blir, har han numera, på gamla dagar, inte några som helst problem med att föreslå stenkastning - i bokstavlig mening - mot politiker som inte fattar "rätt" beslut.

Han tror att "detta är vägen", och när Stockholmsvänsterpartisten Margareta Olofsson invände emot stenkastning som politisk metod blev Myrdal ytterligare taggad och sade att "det är utmärkt" att kasta sten - bokstavligt - på politiker som fattar felaktiga beslut. Så, och endast så, kan man nämligen "tvinga igenom vissa förändringar", som han formulerade saken.

Olofsson fick också en känga för att hon har högre lön "än Per-Albin hade". Jag skulle inte ta gift på att det var ett genomtänkt uttalande som faktiskt grundade sig i att stenkastarvänsterns husgud har korrigerat Olofssons och Hanssons respektive nominella löner för prisnivå- och penningvärdesförändringar under 70 års tid. Hans demagogiska rallarsvingar medgav inte några sådana klargöranden, vilket i och för sig är rätt talande för demagogiska rallarsvingar i allmänhet.

Skratta åt spektaklet Myrdal kan man dock alltid göra, men tyvärr finns det inget som tyder på att en så mossig och förvirrad farbror som Myrdal tillför debatten något som helst av värde.

När statsmedia upplåter tvångsfinansierat mediautrymme åt en person som Myrdal stjäl man med andra ord såväl tid som pengar från oss andra.

Sluta med det, tack.

* * *

Nu övergår julhetsen i några dagars julfrid. God jul och på återhörande i mellandagarna.

2004-12-16

Konfiskationen i Barsebäck, del 2

I dag beslutade regeringen att Barsebäcksverkets andra reaktor skall vara stängd i månadsskiftet maj/juni nästa år. Socialdemokraterna, vänsterpartiet och centerpartiet - denna oheliga allians där centern hamnar i säng med kamrater de inte borde vilja hamna i säng med - enades om detta i början av oktober i år.

Kävlinge kommun, där Barsebäck ligger och skapar många arbetstillfällen, behövde inte mer än eftermiddagen i dag på sig för att besluta sig för att överklaga regeringsbeslutet till Regeringsrätten.

Det är utmärkt. Socialdemokraterna i Kävlinge har inget till övers för sina energifientliga pampkollegor i Rosenbad som vill driva Sverige till att köpa extremt smutsig kolkraft från kontinenten när vinterkylan sätter in. För miljöns skull, som kärnkraftsfienderna kallar det.

Miljövänner för kärnkraft driver sedan en tid hemsidan Rädda Barsebäck. Besök gärna den och hjälp dem fortsätta kampen - än finns det hopp, om exempelvis Regeringsrätten beslutar sig för att inhibiera regeringens beslut.

2004-12-14

Fästning Sverige

De lettiska byggnadsarbetarna i Vaxholm fick i går morse känna på det svenska byggfackets varma välkomnande.

Under ledning av Byggettans ordförande Torgny Johansson skanderade man "Go home" till letterna, samtidigt som man ställde sig i vägen för deras fordon och försökte blockera deras bildörrar. Johansson själv avslutade genom att dunka handen i bilrutan - för att "påkalla uppmärksamhet", enligt honom själv.

Facklig solidaritet när den kläs av som bäst.

EU har många baksidor, men det bästa unionen fört med sig är de fyra friheterna. Framför allt i sig själva, därför att frihet för människor och nyttigheter att röra sig är en rimlig och moralisk rättighet, men också därför att välfärdsstaten kontinuerligt utsätts för angrepp och påfrestningar tack vare den öppnare världen.

Att de svenska fackens bisarra särställning lyfts upp och ifrågasätts är särskilt välkommet.

Emellertid är det också festligt att se ytterkantsvänstern slå knut på sig själv när dogmerna inte längre passar in i verklighetens pussel.

I fallet med fri rörlighet för arbetskraft har den avsomnade anti-globaliserings-eliten i Attac vaknat till liv. Ingen förväntade sig väl något annat än att Attac skulle dra en lans för Byggnads. I ett uttalande till stöd för Byggnads kliver man upp på några av de högsta hästar man kunde hitta. Så skriver man exempelvis:
Som del av den globala rättviserörelsen är vårt mål att riva murar och gränser - inte skapa nya genom fördjupade klyftor mellan fattiga och rika.
...skriver alltså motståndarna mot frihandel och öppna gränser.

Samma organisation som skriker sig hesa över att de inte vill se ett Fästning Europa växa fram, gör sig med andra ord med glädje till protektionismens hantlangare och stödjer Byggnads i byggandet av ett Fästning Sverige.

Inga fackföreningar gillar strejkbrytare, så kallade svartfötter, eftersom facken tror att de har något slags myndighetsstatus och får för sig att deras regler omfattar också oss som inte är fackmedlemmar.

Det är inte ens hundra år sedan icke-fackanslutna personer dödades och skadades därför att de ville arbeta när fackanslutna personer gick ut i strejk.

I Vaxholm nöjde sig Byggnads i går morse med att skrika "Go home" och att obstruera utan att ta till fysiskt våld.

Det är dock bara en gradskillnad, inte en artskillnad.


2004-12-11

Primadonnan lämnar in

Det är inte utan glädje som det kan noteras att Gudrun Schyman med lika delar glädje och hastighet håller på att lämna den partipolitiska kartan. Hon - som alltid krävt att hennes parti skall behandla henne som prinsessan på ärten, och som bara velat göra de roliga riksdagsuppgifterna men välja bort de tråkiga - kommer rimligen inte att finnas kvar i riksdagen efter september 2006.

Oavsett karisma och vatten-på-en-gås-kapacitet i alla politiska affärer hon varit med om, är det svårt att se att hon någonsin kommer att kunna komma tillbaka i framtiden i den mer organiserade politiken.

Fanatismen i feministfrågan leder de mesta genushetsarna till en sektliknande tillvaro, där varje icke rättrogen betraktas som en avfälling i Kampen.

När nu Schyman ytterligare närmar sig enfrågefeminismen, där trosvissa damer Eduards, Hirdman och Witt-Brattström redan slutit sig inåt i sitt introverta kotteri, bör vi kunna ta det som en hygglig garant för att eran Schyman håller på att avvecklas.

Sämre besked kan man nås av under en mörk decembervecka.

2004-12-02

Odemokratisk tvångsanslutning (umptifjortonde kapitlet)

I dag har en rad studentkårer runtom i landet bedrivit kampanj mot avgiftsfinansiering i högskolevärlden.

Initiativet kommer från Sveriges förenade studentkårer (SFS, eller Sveriges förenade socialdemokrater, som det också brukar uttolkas).

Bakgrunden är att SFS moderparti, förlåt, regeringspartiet här i landet har antytt att de skulle vilja ta lite betalt av utländska studenter som är här i Sverige och studerar (närmare bestämt studenter från länder utanför EES-området). SFS befarar att detta på sikt är tänkt att öppna för att kräva avgifter även av svenska studenter.

Jag har ingenting emot att intresseorganisationer bedriver politiska kampanjer.

Däremot har jag väldigt mycket emot att organisationer, som har tvångsanslutit sina medlemmar, bedriver politiska kampanjer.

Den fundamentala och enkla skillnaden är att organisationer som har frivilligt medlemskap kan låta sitt högsta beslutande organ fatta beslut i en fråga, och eftersom den representativa demokratin fungerar som den gör, kan det innebära att en minoritet kommer att känna sig överkörd. De kan då lämna organisationen, om de inte längre känner att den företräder deras intressen och åsikter.

SFS och landets studentkårer har det gemensamt att de inte har några frivilliga medlemmar.

De allra flesta studentkårer i landet är tyvärr medlemmar i SFS. När en student blir tvångsansluten till en sådan studentkår blir han eller hon med andra ord samtidigt tvångsansluten till SFS. En del av kåravgiften skickas också vidare till SFS.

Som tvångsansluten kår- och SFS-medlem saknas möjligheten att lämna organisationen när SFS-ordförande Smedberg i ett pressmeddelande exempelvis säger att:


Studentrörelsen kommer inte att ge vika i sin kamp för en avgiftsfri högskola.

Så är det naturligtvis inte. Smedberg vet inte vad "studentrörelsen" tycker i frågan.

Han vet vad SFS högsta beslutande organ tycker, men inte vad studenter i gemen tycker. Och det är faktiskt inte samma sak i det här fallet - av det enkla skälet, att ingen enda student har blivit medlem av egen vilja, utan genom tvång.

Vi som av ideologiska skäl inte delar Smedberg uppfattning kan inte göra någonting. Inget alls. Vi kan inte lämna varken kåren eller SFS när de inte längre representerar våra åsikter.

Utan i stället får vi fortsätta titta på medan SFS använder oss när de räknar upp landets studenter till 300 000 i antal och påstår att de företräder oss.

Vi får fortsätta titta på hur SFS använder våra pengar för att bedriva politisk kampanj emot oss SFS-medlemmar som tycker annorlunda.

Sällan blir skälen emot kårobligatoriet så tydliga som när tvångsorganisationerna (studentkårerna och SFS) gör politiska uttalanden eller bedriver politisk kampanj.

Jag gissar att en försvarlig del av vänsterskäggen ute på landets universitet och högskolor som försvarar tvångsanslutningen sympatiserade med anti-krigsdemonstrationerna när det begav sig.

Tänk så klädsamt om de kunde ta med sig sitt slagord "Not in our name" därifrån och applicera på den vansinniga ordningen att SFS påstår att de representerar alla studenter.

Men det kommer naturligtvis aldrig att hända. Double standards. Igen.

free hit counter