Facklig-politisk samverkan - så funkar det

Spöket kör en liten bil med utländska skyltar: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=485596&previousRenderType=1

Skolbygget blev ett europeiskt ödesdrama: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=486076&previousRenderType=1

I landet Nenozimigs är det inte så noga: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=487523&previousRenderType=1

Hur spöket ser ut beror på vem som tittar: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=488812&previousRenderType=2

Den svenska modellen tål inga frestelser: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=489969&previousRenderType=2

Det partiet, om något, borde veta

Ha alltid denna Makthandbok tillgänglig i handväskan! Och läs den ofta! Sakta men säkert kommer du då att upptäcka att makt är fint, roligt och viktigt att ha. Du kommer också att snabbt och effektivt lära dig att avslöja de hinder och krafter som verkar mot dig på din väg mot ökad egen makt. Lycka till!

Slutord i "Makthandboken", distribuerad av socialdemokratiska kvinnoförbundet under S-kongressen i Malmö.

Dagens citat

Bosse Ringholm, lämpligt nog avhoppad ordförande i Enskede IK, skrev den 2 mars 2004 en debattartikel om skattefusk.

En rättvis välfärdspolitik är att vården, skolan omsorgen och trygghetssystemen betalas gemensamt efter ekonomisk bärkraft. Skatternas främsta syfte är att finansiera vår välfärd, men också att minska de ekonomiska och sociala orättvisorna i samhället. Men det förutsätter förstås att alla håller sig till spelreglerna och betalar sin skatt.

Tyvärr är det så att alla inte på ett hedervärt sätt bidrar till välfärdens utveckling utan skor sig själva och lurar andra. Skattefusket snedvrider konkurrensen i ekonomin, och skadar legitimiteten i skattesystemet. Vi socialdemokrater ser skattefusket som ett allvarligt hot mot välfärden.

Vänsterblockets enighet...

Senast lördag morgon kl 7.30 skall budgeten vara klar, röt Persson i fredags kväll.

Söndag kl 13.43: ännu ingen budget klar, "Budgetförhandlingarna gick i dag bara på halvfart".

Från Högfors till Bankeryd

Om ett år eller så kan det vara intressant att göra slagningar i mediaarkiv och undersöka om den borgerliga alliansens möte i Bankeryd blev lika omsusat som mötet i Högfors för ett år sedan, då alliansen tillskapades.

Bankerydsdeklaration låter högtravande, men något av en milstolpe får det ändå sägas vara. 1991 fick de borgerliga dras med clownpartiet NyD, och 1976 var det sjå att överhuvudtaget få med de borgerliga partiledarna på samma fotografi.

Mot den bakgrunden får den nu ettårsjubilerande alliansen anses vara hyggligt banbrytande.

I torsdags diskuterades Bankeryd, allians och såsseapati med tillbehör i Pressklubben hos SVT24. Förutom undertecknad deltog Håkan Jacobson (UNT), Widar Andersson (Folkbladet) och Carina Skagerlind (AiP). Programmet ligger nog kvar i ytterligare några dagar här.

Frivillig åsiktsregistrering

På Kompassen kan den bloggare som så önskar bekänna politisk färg för omvärlden. Testet mäter uppfattningar i ekonomiska och sociala frågor och resultatet visas i en fyrfältare.

Goda libertarianer bör hamna i den nedre högra kvadranten. Hamnar man där vill man att människor skall få disponera sina tillgångar efter eget huvud och få leva sina liv som de önskar så länge det inte begränsar någon annans rätt till dito. Vilket naturligtvis förklarar varför kvadranten ifråga inte hyser en enda av några av samtidens politiska ledare... (dessa bedömningar här)

För egen del blev det nästan full pott på den ekonomiska axeln, 9.50 av 10 godhetspoäng. Däremot överraskande låga 2.97 av 10 på den "sociala" skalan.

Tester av det här slaget har förstås alltid förtjänster och brister.

Fördelen med detta test är att frågorna är relativt många och mycket varierande.

Två nackdelar är dels att svarsalternativ som ingen åsikt, oväsentligt, etc inte går att välja. Frågan om vad man bör göra om man känner sig bekymrad skulle jag exempelvis velat besvara på det sättet.

Dels att vissa frågor/påståenden är väl lakoniskt formulerade och därför egentligen skulle kräva även svarsalternativet beror på. "Alla auktoriteter bör ifrågasättas", är ett exempel på sådan fråga.

Men i frånvaro av dessa alternativ tvingas man välja bland de befintliga: olika grader av instämmer/instämmer ej.

Och det förklarar sannolikt en viss del av dippen till 2.97.

Men exakt vilka svar det är som drar ned poängen dit framgår inte av utvärderingen.

En gissning är dock att svar i linje med att människor skall sköta sig, betala för sig och låta andra vara i fred klassificeras som "konservativt" således "auktoritärt".

Och, visst, om människor vill sno mina pengar och min tid för att få leva djävul och ansvarslöst - då får de påräkna att jag kommer att anlägga ett väldigt auktoritärt perspektiv på detta beteende.

Den som vill bidra till en frivillig politisk åsiktsregistrering av den svenska politiska bloggvärlden bör alltså göra detta hos Kompassen.

Skattefritt resten av året

Grattis, skattebetalare. Från och med i dag, 10 augusti, får vi jobba för vår egen skull.

Sedan mer än 30 år tillbaka uppmärksammar Skattebetalarnas förening den så kallade skattefridagen, den dag på året då en normalinkomsttagare har betalat sina skatter för året och kan börja arbeta för egen vinnings skull.

Omräknat till dagar försvinner i år de 221 första dagarna i olika direkta och indirekta skatter, men från och med dag 222 får svenska skattskyldiga alltså börja behålla pengarna själv.

Dag 222 är den 10 augusti. I USA firade man i år skattefridagen den 17 april. Det är årets 107:e dag. Halva Sveriges skattetryck.

UPPDATERING 12:40
I dag har Skattebetalarna denna annons införd i ett antal större tidningar, med anledning av skattefridagen.

Utan hämningar i Linköping

Det har tydligen varit si och så med smidigheten i att utverka handlingarna från den nu avslutade SSU-kongressen.

andersml begav sig dit och fick ett exemplar.

Påminner tydligen till icke oväsentlig del om politiskt underhållningsvåld, ungefär.

- Flera distrikt vill införa den väldokumenterat utmärkta planekonomin.

- Och arbetarstyrning eller folkstyrning eller annan-valfri-odemokratisk-styrning av företagen.

- Allra störst eloge till den stjärna som vill förstatliga körskolorna eftersom dessa är klassförtryckare, patriarkala och rasistiska. (Dock ej uppbärare av strukturell diskriminering eller könsmaktsordning.)

Stort nöje!

Varför kongressar inte SSU oftare?

Detta är ju mumsmums.

En bakåtsträvande skola?

I veckan skrev riksdagsledamoten för kommunisterna, Lennart Gustavsson, en debattartikel hos Sydsvenskan: http://sydsvenskan.se/opinion/aktuellafragor/article113301.ece

Gustavsson, som själv är lärare, anser att folkpartiets förslag på hårdare straff för skolk, ökad läxläsning, fler prov och den för skolan föreslagna möjligheten - men inte skyldigheten - att införa betyg från årskurs tre vittnar om att folkpartiet "helt och hållet" avlägsnar sig från "sitt eget progressiva och frisinnade förflutna och iklär sig en skrud till höger om moderata samlingspartiet".

Eller som det heter i ingressen: "bakåtsträvande förslag"

En lärare som tycker att skolkbestraffning, läxor, prov och betyg är "bakåtsträvande förslag".

Undrar om det finns många sådana lärare ute i skolorna? Och i så fall - varför? Trist att behöva avlöna sådana attityder med sina skattekronor.

Är det möjligen på grund av alltför många sådana lärare som det finns elever som trots nio års skolgång inte kan läsa, skriva och räkna ordentligt?

Wiklund nyanserar

Efter fredagens hiskeliga utbrott från Sofie Wiklund på Dala-Demokratens (s) ledarsida ("Varken Blair eller Bush står för alla människors lika värde. Istället kan de själva betraktas som terrorister." - länk här) fick hon i lördagens ledarspalt backa:

Många reagerade på gårdagens rubrik ”Terroristerna Bush och Blair” - och jag erkänner att den var för hård. Det var onödigt att använda den, när terrorismen är ett ord som sätter skräck i människor. Bush och Blair kan inte heller betraktas som terrorister utifrån den definition som ofta använts efter den 11 september 2001, där terrorismen betraktas som något som förs av grupper som står för icke-demokratiska värden.

Sedan sker ett försök att antingen blanda bort korten eller bara visa prov på att hon saknar förmågan att hålla isär äpplen och päron:

Problemet är att det, i en situation när sorgens klockor ringer, är lätt att glömma bort att klyftorna i USA är stora och att USA och Storbritannien begår fruktansvärda och odemokratiska handlingar i Irak. I gårdagens artikel ville jag visa att vi inte får förlora helhetsbilden i sorgens dimma.

Till "helhetsbilden" hör alltså att "klyftorna i USA är stora". (Att befrielsealliansens handlingar i Irak är "odemokratiska" liknar bara en platt truism som inte tillför någonting. Diktatorer avsätts sällan på demokratisk väg - poängen med att vara diktator är att man inte håller sig med demokratiska ideal. Hur många gånger skall detta behöva sägas?)

Det var med andra ord en indignation över "klyftorna i USA" som fick terroristerna att spränga tre tunnelbanetåg och en buss i London.

Egendomligt att Greider, som - även om han alltid har fel i sak - oftast är välformulerad och kan hantera språk, orsakssamband och fakta, inte är mer angelägen om att hålla sin ledarsida i gott skick.

Om Dala-Demokraten och talibaner

Olustigt nog påminner den citerade DD-ledaren i föregående bloggpostning om ett TT-Reuters-telegram som DN hade infört i dag:

Britterna får betala priset för deras ledares ondska, sade en talesman för talibanerna i Afghanistan i en kommentar till torsdagens terrordåd i London. Talibanerna hade dock ingenting med explosionerna att göra, sade talesmannen Abdul Latif Hakimi per telefon till Reuters. /.../ Människorna i Storbritannien bör ta reda på anledningarna till de här explosionerna, för Storbritannien har förtryckt muslimer och stöttat USA i den illegitima ockupationen av Afghanistan, sade Hakimi.

Inte samma ordval som Dala-Demokratens fredagsledare den 8 juli.

Men om den ledaren och ovanstående uttalande från talibanerna hade anonymiserats och lagts bredvid varandra - vem skulle kunna ha sett skillnad?

- Blair säger att terrorn är ett hot mot demokratin, men hur demokratiskt är Storbritannien och USA när det kommer till kritan?
- Varken Blair eller Bush står för alla människors lika värde. Istället kan de själva betraktas som terrorister.
- De gör allt för att få makt och deras jakt på fienden gör oskyldiga till offer.

Nå, utan att tjuvkika: Dala-Demokraten eller Latif Hakimi?

Tomma tunnar skramlar mest

Varken Blair eller Bush står för alla människors lika värde. Istället kan de själva betraktas som terrorister.

Ledare i Dala-Demokraten (s) i dag.

Inte helt på det spår jag efterlyste i går, i nedanstående postning. Däremot en renässans för de tanklösa rallarsvingar som förekom så ymnigt i samband med befrielsealliansens invasion och avsättning av Saddam Hussein.

Då var det den folkvalde presidenten i demokratin USA som var en farligare diktator än den tyrann som överlagt haft ihjäl miljoner människor.

Nu är det de folkvalda Blair och Bush som är farligare terrorister än de kräk som i torsdags morse hade ihjäl (hittills) 49 personer och skadade 700?

Wiklund måtte ha lärt sig av stjärnan Vera-Zavala.

Än så länge tystnad

Tragedi i London.

Man får väl i alla fall glädjas över att varken Åsa Linderborg eller Erik Wijk eller America Vera-Zavala eller Jan Myrdal eller någon annan av det så kallade ockupationsmotståndets hantlangare hemma i sina trygga och bekväma demokratier hittills börjat göra gällande att "man även måste respektera det väpnade motståndet" eller att det är "svårt" att "vara moraliskt indignerad" över att civila görs till måltavlor i det så kallade motståndet mot den så kallade ockupationen.

Eller sitter de som bäst och filar på de här artiklarna för att inom kort publiceras hos DN Kultur?

(Eller är det bara när västeuropéer befinner sig på hjälp- eller civiluppdrag i Irak som det är OK att ha ihjäl dem? Inte när de befinner sig i sitt hemland, exempelvis Storbritannien?)

Kulturpartiet

www.kulturpartiet.se

Gäsp. Ännu en rörelse som vill använda mina pengar för att finansiera sin hobby.

Wow. Så unikt.

Not.

Amnesty på fallrepet II

Och det blev värre - men kanske inte så rasande överraskande med tanke på organisationens utveckling de senaste åren: Amnesty leadership aided Kerry

Federal Election Commission records show that William F. Schulz, executive director of Amnesty USA, contributed $2,000 to Mr. Kerry's campaign last year. Mr. Schulz also has contributed $1,000 to the 2006 campaign of Sen. Edward M. Kennedy, Massachusetts Democrat.

Also, Joe W. "Chip" Pitts III, board chairman of Amnesty International USA, gave the maximum $2,000 allowed by federal law to John Kerry for President.

Så mycket för det politiska oberoende som Amnesty säger sig stå för:

AI is independent of any government, political ideology, economic interest or religion. It does not support or oppose any government or political system

En helt vanlig dag i början av juni

Ytterligare en 6 juni till ända. Den tenderar återkomma med viss regelbundenhet. Och den här gången mer påträngande än tidigare, eftersom riksdagen valt att kanonisera den så kallade nationaldagen till helgdag.

Kommunister och nationalsocialister väntades drabba samman här i stan, men det verkar inte ha skett i någon större omfattning.

Oklart varför, men kanske insåg de till slut att deras gemensamma nämnare är fler än de som skiljer dem åt: att låta en speciell grupp klä skott för merparten av samtidens elände (kapitalisterna eller utlänningarna), att hetsa kollektiv mot kollektiv (klass mot klass eller ras mot ras), att bestämma över andra människor genom ett högst kringskuret frihetsbegrepp och att på sin höjd fälla en spottloska över sådant som likabehandling, tolerans och universella mänskliga rättigheter.

Ett tydligt minne - festligt men ändå tragiskt - från nätrapporteringarna inför de väntade sammandrabbningarna kommer att dröja sig kvar.

I en artikel i DN:s nätupplaga strax efter lunch (nu verkar den specifika artikeln tyvärr vara omredigerad eller borttagen) rapporterade en utsänd som cyklade bredvid (!) ett av de två demonstrationstågen hur tåget just då passerade Judiska församlingen - något som betonades på ett sätt så att man förstod att det fanns en potentiell spänning mellan just demonstranterna och den judiska församlingen. Reportern beskrev bland annat sin förvåning över hur låg åldern var på somliga av demonstranterna; han hade just talat med några flickor i 12-13-årsåldern, som uppenbarligen inte visste mycket om den ideologi de traskade omkring för att visa sitt stöd för.

Vilket av tågen var det han rapporterade om?

Det framgick inte av artikeln, troligen på grund av att den var hastigt författad "on the fly" och att en förklarande syftning hade fallit bort.

Men det sorglustiga är att det inte spelar någon roll vilket tåg det var (jag vet fortfarande inte vilket det var).

Det skulle ha kunnat vara vilket som helst av tågen - såväl kommunisterna som nationalsocialisterna har som bekant ansenliga problem med judarna...

Rånluvevänsterns slogan om att avveckla nationalstaten måste de dock få ett pluspoäng för. De har rätt i sak (men sannolikt fel i argumentation).

För oss som tycker att det här med nationalstaten är en överskattad idé verkar det i alla händelser rimligt att även framdeles kalla den 6 juni för just 6 juni och inte för "nationaldagen", på samma sätt och av samma skäl som maj månads första dag bör heta 31 april och inget annat.

Amnesty på fallrepet

För drygt ett år sedan - i början av maj förra året - gick "Skåne Social Forum" av stapeln i Lund. Alltifrån miljöfundamentalister via renodlade marxister och Kubakramare till statsfeminister samlades, bland annat på bekostnad av Lunds skattebetalare eftersom kommunen av oklar anledning valde att vara en av sponsorerna av denna allmänvänstriga tummelplats.

Mot bakgrund av att en organisation som Svensk-Kubanska föreningen deltog, vars främst affärsidé är att försvara diktatorn Fidel Castros förtryck på Kuba, var vi många som förvånades över att Amnesty valde att delta.

Visserligen hade Amnesty redan några år tidigare plötsligt börjat tala om att positiva rättigheter är lika viktiga som negativa rättigheter - det vill säga att rätt till betald semester är lika viktigt som rätten att slippa tortyr - vilket var en varningsklocka som indikerade att organisationen börjat tjusas av socialistiska föreställningar.

Men att organisationen skulle ställa upp på samma övning som diktaturkramarna i Svensk-Kubanska - att den främsta organisationen som arbetar mot godtyckligt fängslande, summariska rättegångar och kringskuren yttrandefrihet skulle vara beredd att hamna i samma monter, sida vid sida, som Castroregimens svenska lakejer - var mycket uppseendeväckande.

I förra veckan tog Amnesty ytterligare ett kliv mot relativismen och perspektivlösheten. I årsrapporten över tillståndet för de mänskliga rättigheterna i världen beskrevs USA:s militärbas Guantanamo som "vår tids Gulag":

Fängelset på Guantánamo Bay har blivit vår tids Gulag som befäster bruket att i strid med internationell rätt godtyckligt och på obestämd tid kvarhålla fångar.

Det finns mycket att säga om Guantanamobasen, men att jämställa några hundra människor som hålls fångna (utan att svältas ihjäl, utan att frysas ihjäl, utan att bli torterade till döds, utan att få en kula i huvudet rakt upp och ned, utan att "försvinna" oförklarligt) med tiotals miljoner människor som medvetet tvingades att svälta ihjäl, frysa ihjäl, torteras till döds, avrättas eller helt enkelt bara "försvinna" spårlöst, skvallrar om att skribenten helt slutat göra anspråk på att betraktas som en seriös opinionsbildare.

Antingen har de kroniska USA-hatarna infiltrerat Amnestyledningen helt och hållet. Eller så har Amnesty uppfunnit ett mångdubbelt skarpare begrepp än "Gulag" för att benämna det som verkligen var Sovjetterrorns Gulag och anser sig därför kunna devalvera den konventionella Gulagtermen till oigenkänlighet och meningslöshet.

I så fall infinner sig några frågor. Dels vad det nya begreppet är. Dels vad Amnesty vill kalla exempelvis de nordkoreanska koncentrationsläger där människor i stalinismens namn hålls fångna, torteras, avlider eller avrättas i dag - nu - i detta ögonblick. Och dels var någonstans detta flerfalt gånger starkare fördömande av situationen i Nordkorea jämfört med situationen i Guantanamo i så fall står nedskrivet.

Hur var det med public service-policyn?

I slutet av förra året fick SVT-frilansaren Per Gudmundson av sin chef veta att anställning vid ett public service-företag inte var förenligt med att uttrycka politiska åsikter på sin fritid. Gudmundson fick sluta blogga.

Många blev upprörda, både inom och utom bloggvärlden. Riksdagsledamot Tobias Billström (m) skrev om det och interpellerade kulturminister Leif Pagrotsky.

I sitt svar anförde Pagrotsky bland annat (min fetning):

På Sveriges Radio har man också ett sådant kollektivavtal. Det är mycket tydligt. Jag ska läsa ur det avtalet. Jag vill påminna om att ett kollektivavtal är en överenskommelse mellan två parter. Det är alltså enighet mellan fack och arbetsgivare om detta. Det står så här: Medarbetare är skyldig att i offentliga sammanhang avhålla sig från sådana uttalande och åtgärder som kan medföra att företagets opartiskhet, särskilt på det politiska området, med fog kan ifrågasättas.

Själv har jag fått detta bekräftat i en längre mailväxling med den inledningsvis nämnde SVT-chefen.

I Journalistförbundets tidning Journalisten kunde vi i gårdagens webupplaga läsa om en i sig bedrövlig incident i samband med söndagens förstamajtåg i Jönköping:

Två reportrar på Sveriges Radio Jönköping attackerades under ett första majtåg när de närmade sig ett gängbråk mellan Afa-anhängare och nynazister.

En av SR-medarbetana var ledig på söndagen och deltog som privatperson i första majtåget. Det utbröt ett slagsmål under ett tal och när han försökte se vad som pågick blev han fasthållen av anhängare till Afa (Antifascistisk aktion).

-De sa att ”vi kommer att ta dig, vi vet var du bor”… och sedan kom deras ledare fram och spottade mig rakt i ansiktet, säger han. /.../

Men bortsett från vänsterfascisterna i Afa - notera alltså andra stycket: "En av SR-medarbetana var ledig på söndagen och deltog som privatperson i första majtåget."

Hur går det ihop med public service-reglerna som SVT-chefen och kulturministern hänvisade till?

Per Gudmundson fick inte blogga på sin fritid - varför skulle då andra public service-anställda få demonstrera på första maj på sin fritid?

Såvitt jag känner till gör inte regeringsformen skillnad på demonstrationsfrihet och yttrandefrihet. Det ena friheten värderas inte högre än den andra.

Är det måhända public service-företagen som gör skillnad på folk och folk?

Den komfortabla inkonsekvensen II

Bulten i Bo - denne anonyme hjälte, tuff som ett spjut bakom sitt trygga tangentbord - säger sig alltid ha varit anhängare av uppfattningen att diktaturer bör demokratiseras.

Men Bulten i Bo kan inte presentera bevis för att han hyst denna uppfattning någon längre tid.

Bulten i Bo kan inte berätta hur Irak skulle ha demokratiserats om inte befrielsealliansen hade invaderat och avsatt Saddam Hussein.

Bulten i Bo kan inte förklara varför hans åsikter skulle vara "självklarheter", utan rusar i stället och gömmer sig när tillvaron blir alltför besvärlig.

Usw.

En imponerande prestation.

Och svaret är han naturligtvis fortfarande skyldig:

Varför är det en "självklarhet" när Bulten i Bo påstår att han alltid har förespråkat demokratisering av diktaturer?

Varför är det INTE en "självklarhet" när andra påstår att de alltid har förespråkat demokratisering av diktaturer?

Den komfortabla inkonsekvensen

Man noterar att antikrigsvänstern inte väsnas så mycket längre. Det är väl inte så kul att hylla Saddam nu när det irakiska folket förrättat val, en premiärminister och en president har utsetts, och en ny, demokratisk regering är i full färd med att bildas.

Det är väl, kan man tänka, inte ens kul att längre förespråka fortsatta inhemska terrorattacker från de kvarvarande resterna av Saddamlojalister, riktade mot demokratibyggandet, Röda Korset och civila irakier.

Men när Saddams västerländska stödtrupper i rabulistvänstern väl orkar sig på att försöka argumentera så sker det genomgående efter ett aggressivt och offensivt argumentationsupplägg, syftande till att pressa in debattmotståndaren i en defensiv position där vederbörande ständigt får försvara sig, förklara oklarheter, bedyra att man verkligen hyser godhjärtade åsikter, komma med lösningar på allehanda problem i konflikten, etc.

Det fiffiga med en sådan debatteknik är att man dels får debattmotståndaren att framstå som den suspekta, nervösa och osäkra typen ("Kolla, krigshetsaren kan inte försvara att USA struntade i FN!") , dels att man själv i bästa fall slipper frågor som det kan vara besvärligt att finna svar på ("OK, du är emot Irakkriget, men hur skulle DU i så fall vilja att avsättandet av Saddam skulle gå till?").

Vi är nog en del som tycker att Bulten i Bo är ett pikant och festligt inslag i den svenska bloggvärldens avdelning för bombastiska och ilskna betraktare. Och kanske beror det just på att han lagt sig till med en argumentationsteknik av nyss beskrivna slag.

Som när han ifrågasätter de anförda respektive de egentliga motiven hos de som var - och är - anhängare av befrielsekriget mot Irak.

Från oss som exempelvis håller demokratiseringsaspekten högre än förekomsten av eventuella massförstörelsevapen kräver han stringenta och exakta bevis för att vi skall slippa bli uthängda som opportunistiska hycklare.

Men när hans pompösa utfall mot eventuell frånvaro av sådana belägg vänds mot honom själv, när han själv avkrävs bevis för att han alltid tyckt att demokratisering är bra och inte någonting som han populistiskt börjat anföra först nu när demokratiseringsprocessen i Irak är ett faktum, så följer en kompakt tystnad.

Nej, förresten, inte helt och hållet tyst. När han i flera veckor undvikit frågan om när han senast skrev ett blogginlägg eller debattartikel eller annat där han argumenterar för att diktaturer bör demokratiseras, svarar han efter några påminnelser:

/.../ jag har inte heller skrivt några texter om att det vore bra om malarian utrotades, svälten upphörde, BNP ökade, ammarby vinner allsvenskan, etc.

Det finns nämligen något som heter självklarheter och sådant tycker inte jag man hehöver skriva. men OK, vill du inte tro mig att jag inte gillar malaria, så får du väl gör det.

Det vill säga: när en ståndpunkt innehas av Bulten i Bo, så är den så självklart rätt och riktig att den inte behöver förklaras, och Bulten i Bo behöver inte presentera några belägg för att han hyst ståndpunkten hela tiden. (Att det var och är rätt att demokratisera Irak tillhör kategorin "självklarheter" för Bulten i Bo, och det är väl därför cyberrymden tycks kliniskt rengjord från inlägg där han under de senaste åren gjort detta gällande...)

Men när någon annan hyser en uppfattning så är den långt ifrån självklar, utan Bulten i Bo kräver fylliga skriftliga bevis för att det inte är en uppfattning som man nyligen lagt sig till med utan någonting som man tyckt hela tiden.

Fast inte ens när han får sådana bevis är han nöjd, utan avfärdar dem och höjer sina beviskrav ytterligare.

Men själv vill han inte veta av några beviskrav överhuvudtaget riktade mot sin egen person.

Ty hans åsikter är ju "självklarheter".

Om diktatoravsättarbranschen: några texter från före 2003-03-19

Bulten i Bo har bett om hjälp att hitta gamla texter om Irakkriget m m:

Bulten i Bo said...

POS, jag behöver hjälp!

Jag har sökt med ljus och lykta efter en kommentar av din typ,

(ung "Massförstörelsevapen i Irak var ingen viktig fråga för mig, för
mig gällde det bara införandet av demokratin")

som är daterad FÖRE 19/3 2003!

Om du kan visa upp att du skrivit det så vore det kul för då
skulle jag i alla fall ha en sådan i min "samling"!

Tack på förhand,

Bulten!

I min kommentar meddelade jag bland annat att de tre träffar jag fick vid en sökning skulle anslås här, i en ny bloggpostning.

Detta vare härmed gjort. Nedan följer de tre i kronologisk ordning.

- - -

1. Debattartikel publicerad i Gotlands Allehanda, 2001-11-15:

Nyvänstern sjunger historielöshetens lov
I ungefär samma takt som USA bombar valda delar av Afghanistan anordnar vänstereliten runt om i Europa motdemonstrationer till förmån för Afghanistan. Något som slår oss är den historielöshet vänsterrörelsen visar upp. Det verkar råda en total likgiltighet inför historiska fakta.

Än så länge har vi lyckligtvis inte sett några bilder på bin Laden i de svenska demonstrationerna. Däremot har den gamla sovjetflaggan med hammaren och skäran ironiskt nog hängt över demonstrationerna. Detta trots att det nog inte går att förolämpa det afghanska folket mer än genom att rulla in sig i en sovjetflagga samtidigt som man försöker visa sitt stöd för Afghanistan.

Man bör förvisso komma ihåg att breda kader inom nysocialismen lider en väldokumenterad brist på fundamentala kunskaper; inte obetydliga delar av den så kallade medvetna ungdomen är i själva verket tämligen omedvetna om det mesta som ligger utanför den medvetna ryggradsmässiga reflex som säger att man helt enkelt skall vara "emot". Om man är emot marknadsekonomi eller demokrati, USA eller företag, framsteg eller frihet, är av kraftigt underordnad betydelse - huvudsaken är att man lyckas krysta fram ett halmstrå till skäl för att få gå ut på gatorna med de röda banderollerna, de svartröda fanorna och de pinsamma tröjorna med Che Geuvara på.

Men även om en större del av nyvänstern utgörs av tonåringar vars inkomst i huvudsak utgörs av statens barnbidrag och pappas pengar, och även om man har i åtanke att tonårsrevolutionärerna nätt och jämt hade slagit upp ögonen då den gräsliga järnridån till slut föll, så är det inte ointressant att identifiera de mer etablerade personer som står att finna något längre bak i de yviga demonstrationsleden. Några av de mest högljudda anti-amerikanska agitatorerna, som i sina yngre beundrares ögon skänker legitimitet åt att den egna revisionistiska ståndpunkten faktiskt är den riktiga, kan till och med hittas ända in i riksdagen.

När Gudrun Schyman slåss mot resten av världens politiker skulle man kunna tro att det är en tillfällig kamp mot hennes personliga väderkvarnar. När inte ens den övriga vänstern i riksdagen sluter upp bakom Schymans overkliga utfall inte bara från talarstolen utan också i media skulle det vara klädsamt med en reträtt från Schymans sida. Men den reflexmässiga avskyn gentemot västvärldens vilja att försvara de värden vi högaktar leder Schyman in i den omöjliga återvändsgränden där hon hamnar sida vid sida med de fanatiska "ledare" som vägrar erkänna hela världens människor en absolut rätt till sitt liv och sin frihet.

Kampen mot den "imperalistiska aggressionen" är av allt att döma överordnat vilka rysliga krafter ultravänstern därigenom plötsligt råkar stödja. Å andra sidan är denna positionering inte ny, utan den enligt egen utsago goda vänstern har alltid slutit upp bakom skurkar i olika länder - eftersom skurkarna stridit mot den så kallade imperalismen. Samtidigt har detta tvingat den förment goda vänstern att blunda för de brott som de egna sängkamraterna företar sig - huvudsaken har ju varit att man sida vid sida kämpat mot de imperalistiska krafterna.

Sammanfattningsvis är ultravänsterns indirekta stöd för en av världens mest reaktionära regimer därför inte ägnat att förvåna. Det viktigaste anses vara att man har en gemensam fiende, oavsett om detta innebär att man plötsligt finner sig själva legitimera en regim vars världsåskådning man inte delar i något enda annat avseende. Hade personerna bakom dagens fabulösa ultravänster varit med på 40-talet undrar man om de skulle slutit upp bakom alla krafter som var emot USA och Storbritannien, inklusive Hitler och Nazityskland?

Peter O Sellgren, viceordförande
Jens Ahl, utbildningspolitisk sekreterare
Fria Moderata Studentförbundet

- - -

2. Pressmeddelande, 2003-02-17:

Pressmeddelande
Stockholm, 2003-02-17

"Saddams svenska stödtrupper"

- När 35 000 svenskar på lördagen deltog i demonstrationer mot USA:s planer på en militär aktion i Irak anar de kanske inte vilken PR-hjälp de ger Saddam Hussein.

Det säger Fria Moderata Studentförbundets ordförande Peter O Sellgren med anledning av lördagens demonstrationer runtom i världen, bland annat i Stockholm, mot ett krig i Irak.

- Demonstranterna har antagligen en rad olika bevekelsegrunder. En del odlar bara sitt sedvanliga USA-hat, och bryr sig inte om på vems sida de hamnar när deras enda mål är att vara emot USA. Somliga andra demonstranter är naiva pacifister som tror att en tyrann kommer att låta sin makt bortförhandlas över en kopp te i FN-skrapan.

- Men oavsett enskilda demonstranters bakomliggande skäl har de ett gemensamt: de ger Saddam den bästa draghjälp som tänkas kan. När talkörerna skanderar att USA:s demokratiskt valde president är ett större hot mot freden än Iraks diktator med oceaner av blod på sina händer kan Saddam bara tacka och ta emot.

- Demonstranterna borde ha vandrat mot Iraks - inte USA:s - representation i Sverige. Men då hade man förstås riskerat att visa missnöje med den irakiska diktaturen i stället för den ständigt bespottade demokratin USA - ett val som mången protestant säkert inte ville göra, avslutar Peter O Sellgren.


För mer information - kontakta Fria Moderata Studentförbundets förbundssekreterare Sara Bengtsson: telefon 070-537 33 39, alternativt 08-791 50 05, e-post: sara.bengtsson@moderat.se, eller förbundsordförande Peter O Sellgren: telefon 0707-34 52 88, e-post: peter.o.sellgren@moderat.se
För mer information om Fria Moderata Studentförbundet - se vår hemsida: http://www.fmsf.nu/

- - -

3. Frihetsbrev (veckobrev utgivet regelbundet mellan maj 2002 och maj 2004), 2003-02-28:

Broder/Syster!

Sedan förra Frihetsbrevet har det - igen - visat sig att det ibland endast är verkligheten som förmår överträffa den mest fantasifulla dikten. En helt vanlig lördag i Stockholm samlades enligt olika uppgifter 25-35 000 demonstranter för att protestera mot ett förestående krig mot Irak. Men det var inte bara i Stockholm som s k antikrigsdemonstranter marscherade. Runtom i världen sägs närmare tio miljoner människor i bortåt tusen städer ha samlats samma dag för att demonstrera mot Bush, Blair och övriga allierade som förstått att det är hög tid att desarmera Saddam och hans hejdukar.

Men tillbaka till Stockholm - för där utspelade sig en lika talande som sorglig händelse sagda demonstrationslördag. Medan några tiotusental personer vandrade i ett protesttåg mot USA:s ambassad, var det samtidigt 85 (åttiofem) personer som uppsöke Iraks representation i huvudstaden för att genomföra en protest mot den husseinska regimen. De 85 exil-irakierna välkomnade västs ingripande för att få bort förtryckaren i Irak.

På ett tragiskt sätt avspeglar detta den vridna opinionen bland delar av den svenska befolkningen (och för den delen motsvarande i andra länder). I det trygga Sverige kan en bred uppsättning personligheter på ett bekvämt sätt ge ett indirekt men förhoppningsvis oavsiktligt PR-stöd till Saddam Hussein.

En del demonstranter är väldokumenterat ny- och gammalvänster i skön förening som greppar varje tillfälle att ringakta USA, oavsett vilka (ännu mer) otäcka krafter de därmed råkar bli sängkamrater med.

Andra är tanklöst hårdkokta pacifister som förvisso drivs av en ädel och djup ovilja mot krig (vilket inte är en kontroversiell hållning, även om de själva gärna gör sken av det i något som kan liknas vid ett martyrskap), men som är oförmögna att inse att en tyrann som Hussein inte kommer att förhandla bort sin makt bara för att Kofi Annan ringer ett allvarligt telefonsamtal till honom.

Och samtidigt är det 85 personer som demonstrerar mot det land som är det reella hotet mot sina grannar och mot resten av världen, det land vars regim haft ihjäl 20 miljoner personer och som uppvisar diktaturens alla omisskänliga karaktäristika. Tiotusentals andra riktar protesterna mot ett av världens mest öppna och toleranta länder, en demokrati med maktdelning och blomstrande välstånd, en rättsstat med en demokratiskt vald president och miljarder dollar och tusentals liv som insats för att - för allas vår skull - avväpna tyrannen i Bagdad.

Så paradoxal kan agendan bli - och den understöds effektivt av publikförförande politiker som America Vera-Zavala, en bland vänsterungdom populär mediarevolutionär, tillika vänsterpartist och en gång banerförare för den gryende Attac-rörelsen. I en chat på Aftonbladets hemsida häromdagen (se http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,266493,00.html ) fick Vera-Zavala frågan om inte Saddam i likhet med Milosevic kan störtas av en motståndsrörelse och stark inhemsk opinion mot regimen. Vera-Zavalas svar är som vore det levererat med ilbud från en annan galax. Hon tycker att det bästa vore om man lämnade Saddam att störtas av sitt eget folk, och tillägger: "...när ett folk är så pressat är det svårare att kämpa mot en egen diktator när man har en större o grymmare diktator som Bush att vara rädd för."

Med andra ord är det inte Saddam Hussein - diktatorn som överlagt haft ihjäl miljoner och åter miljoner av såväl egen som grannbefolkningen - som är den grymmaste diktatorn, utan det är den av konstitution begränsade och folkvalde presidenten i demokratin USA som enligt stjärnskottet Vera-Zavala är en "grymmare diktator".

Vera-Zavalas djupa ointresse för att dra ihop trovärdighetspoäng åt sin egen person är påtaglig.

/.../

Stockholm 2003-02-28

Peter O Sellgren
Förbundsordförande
Fria Moderata Studentförbundet

- - -

Detta som sagt de tre träffar jag fick bland det material jag för stunden har tillgång till och/eller möjlighet att söka i. Om någon med tillgång till professionella mediearkiv hittar ytterligare klipp - att jag har producerat fler än dessa texter i ärendet vet jag med visshet - så tar jag tacksamt emot information därom.

19 mars är befrielsens dag

I morgon genomförs det stora demonstrationer mot demokratin.

I Sverige kan vi anta att det rör sig om tusentals människor som kommer att demonstrera mot den nya demokratin i Irak.

Vi kan anta att de kommer att skandera slagord mot en rad demokratier - USA, Storbritannien, Italien, m fl - och vi kan anta att de kommer att visa sitt stöd för de diktatorälskare i Irak som dagligen mördar vanliga människor i det nya Irak.

"Tolv kända svenskar" sätter på dagens Brännpunkt dessa ideal på pränt. Det handlar om the usual suspects: vänster, vänster och mera vänster.

Man får i alla fall ge dem det, att de är pålitliga i det avseendet: de ställer alltid upp på förtryckarnas sida. Det spelar ingen roll om almanackan visar 2005 eller 1970.

"Irakkommittén" heter en organisation som tidigare gick under namnet "Nätverket mot krig". På kommitténs hemsida kan vi i dag beskåda det arga kampanjmaterialet. På ett av dem kan vi läsa uppmaningen "Stöd irakiernas motståndskamp".

"Motståndskampen" handlar alltså om den inhemska terrorism som kvarvarande demokratihatare i landet varje dag utsätter vanliga irakiska medborgare för. Motståndskamp som varje dag dödar människor.

Det är den motståndskampen som morgondagens demonstranter vill visa sitt stöd för.

Ett flygblad vet också att berätta att Irak nu utsatts för ockupation i två år. Den uppgiften förekommer också i dagens Brännpunktsartikel. Den finns i riksdagstexter från vänsterpartister. Den florerar här och var, närhelst demokratihatarna talar om Irakkriget.

Men det är ju inte sant. Styret av Irak lämnades över från befrielsealliansen till Irak vid halvårsskiftet förra året. Det vill säga för snart tre kvartal sedan.

Varför fortsätter de naiva krigsmotståndarna tala om Irak som ockuperat? Är Tyskland och Japan också ockuperat av USA, bara för att USA har trupper i de länderna?

När befrielsealliansen inledde kriget mot Saddamtyranniet var vi många som sade att det är antikrigsvänstern som får skämmas den dag Saddam är borta och irakierna kan gå till sitt första demokratiska val.

Men Saddamtyranniets medlöpare fortsatta skrika "Shame on you, Mr Bush!".

Medlöparna fick skämmas den 30 januari i år, när sagda val gick av stapeln. De var emot. Om de hade fått bestämma skulle det valet inte ha hållits den 30 januari i år.

I morgon får de stå där med en ny slags skam.

I morgon tänker de, öppet och oförblommerat, visa sitt stöd för de terrorister i Irak som dagligen har ihjäl oskyldiga män, kvinnor och barn som hade sett fram emot ett liv i den nya och spirande demokratin.

Shame on you!

Maktpartiets adepter

Som jag skrev häromveckan: makt och intrigmakande hör den så kallade arbetarrörelsen till.

I helgen berättade DN i en tresidorsartikel hur SSU landet runt pumpar sina medlemslistor fulla med luft. Inte så mycket för att maximera sina offentliga bidrag - SSU är, som tidigare visats, det utan konkurrens mest förmögna ungdomsförbundet - utan i stället som ett verktyg i det organisationsinterna maktspelet inför kongresser.

Och i dagens DN fortsätter granskningen av de kreativa värvningsmetoder som maktpartiets ungdomsförbund ägnar sig åt: Sofie Karlström skrev på ett upprop mot Sudansvälten. Det ledde till att hon under flera års tid betraktades som SSU-medlem, trots att hon kastade varje inbetalningskort som kom som påminnelse. Till på köpet fördes hon nyligen in i Haninge S-förenings medlemsregister. Helt automatiskt. Utan att tillfrågas.

När den förnedrande kollektivanslutningen inte längre finns, har maktpartiet och deras lärljungar fått gå över till andra sätt att tvinga eller lura in folk i medlemsregistren.

"Kvinnors situation i Irak har inte blivit bättre under den nuvarande ockupationen"

Före och under dagens aparta jippo, "Internationella kvinnodagen", har feminister, i stort och smått, till vänster och höger, vältrat sig i sin egen självupptagenhet.

Ulla Hoffmann, tidigare tillfällig partiledare för vänsterpartiet, värmde redan i går upp inför dagens övningar.

I ett pressmeddelande - som på ett obesvärat revisionistiskt vis rör sig mellan denna och en parallell verklighet - uppmärksammade hon en av henne ställd fråga till utrikesministern:

Kvinnors situation i Irak har inte blivit bättre under den nuvarande ockupationen.

Det finns naturligtvis många måttstockar när man diskuterar om situationen i ett land blivit bättre eller sämre eller är oförändrad.

En måttstock skulle kunna handla om demokrati. Som att den irakiska befolkningen - där vi kan anta att ungefär hälften utgörs av kvinnor - för drygt en månad sedan för första gången fick delta i ett demokratiskt val för att välja sitt lands ledning.

För Hoffmann är det möjligen inget starkt argument att irakiska kvinnor för första gången fick rösta i stället för att ständigt leva med Saddam Hussein som styrande tyrann.

I så fall säger det väldigt, väldigt mycket om Hoffmann.

(Och då har jag ändå bortsett från att Hoffmann använder sig av obsolet terminologi. Irak är inte längre ockuperat.)

- - -

Mycket märkligt skall man behöva läsa en dag som denna. Om Hoffmanns okunniga (eller var det bara tanklöshet i kombination med stark affekt?) pressmeddelande och fråga till utrikesministern får föras till mappen "politiska vansinnigheter dokumenterade" bland webläsarens bokmärken, kan dagens DN-reportage om jämställdhet i Örnsköldsviks kommunledning bokföras på kontot "obetänksamheter i trendfeminismens spår":

Kvinnorna styr i Örnsköldsvik. Och de driver kvinnornas frågor. "Här snackar man inte bara jämställdhet, här gör man det", säger kommunalrådet Elvy Söderström.

Och se så jämställda de är - fotot som ackompanjerar artikeln finns här.

Jag har inga svårigheter med en stor kvinnlig övervikt bland de styrande - lika lite som jag skulle ha problem med en stor manlig övervikt bland de styrande - så länge jag vet att de hamnat där på sakliga grunder och inte på grund av kvotering eller annan särbehandling.

Men visst är det en smula gulligt att jämställdhetshetsen gått så långt att 100 procent kvinnor får rubriken "jämställdhet". Jag som trodde att popfeminismens krav på jämställdhet handlade om cirka 50/50-fördelning.

- - -

Denna internationella kvinnodag, som varken gjort mig mer eller mindre feministisk, och som inte gjort någon i min bekantskapskrets varken mer eller mindre feministisk, kan snart läggas till handlingarna.

Under promenaden hem i kväll fick jag kryssa mellan drivor av feministiska, arga, röda och hammaren-och-skäran-prydda flygblad som blåste omkring. Redan vid Slussen, men framför allt längs Katarinavägen, yrde pamfletterna runt i blåsten.

Troligen har några feministiska, arga, röda och hammaren-och-skäran-prydda aktivister genomfört något slags demonstration i trakten kring Slussen under dagen.

Vi andra, som inte behöver någon särskild dag för att argumentera för alla individers lika rättigheter och för alla individers rätt till likabehandling, utan gör det ungefär dagligdags, gäspar försiktigt.

Socialdemokrater - så funkar de

Vilhelm Moberg påpekade en gång klarsynt att socialdemokratin bärs upp av två affärsidéer: 1) Att ta makten, och 2) Att behålla den.

Dagens DN Debatt, undertecknad av 28 upprörda ungsossar, som vill förmå SSU-bossen att avgå, använder begreppet "maktfalangen" om motståndarna.

Begreppen "makt" och "socialdemokrati" är mycket tätt förknippade med varandra. Ingen organisation vet som socialdemokraterna hur det är att ha en makt så vidsträckt att de själva emellanåt - allt oftare - drabbas av fartblindhet efter att ha berusat sig själva på det stora maktinnehavet.

Att maktspel och intrigerande är en grundbult i hela den så kallade arbetarrörelsen kommer som en mild överraskning. Likaså att det är i SSU som framtida socialdemokratiska pampar fostras.

Därför är det helt naturligt att redan unga socialdemokrater får lära sig just hur man operationaliserar partiets bärande idé: att ta makten och att behålla den. SSU används som övningsfält så att trupperna är redo när de avancerar inom partiapparaten och skall agera i skarpt läge.

Jag påminner mig om hur även Anne-Marie Lindgren, i någon mening chefsideolog (s), kärnfullt fångade partiets syn på dess egen roll, i en artikel i SSU:s tidning inför riksdagsvalet 2002:

Den viktigaste ideologiska frågan är att socialdemokraterna vinner valet.

Så låter det när makt och karriär betyder allt, innehåll och idéer betyder noll - drivkrafter som tycks härska även inom SSU numera.

Oändlig kamp ger oändligt med regleringar

UPPDATERING 16.20

Och just när jag skrivit klart nedanstående så får de fyra borgerliga feministerna en stor kram av jämställdhetsminister (sic!) Jens Orback som tack för att de drog en lans för regleringsstaten.

- - -

"Det finns så många i lannet som vill styra och befalla", sade Vilhelm Moberg.

I dessa dagar är det särskilt många som vill styra och befalla familjerna. Regeringens utredare vill öka antalet tvingande pappamånader, maktpartiets plantskolor SSU och S-studenter går på vänsterpartiets linje och vill ha en 50-50-fördelning i föräldraförsäkringen - och fyra "borgerliga feminister" vill också gräva ned fingrarna i syltburken.

Att män tar ut så lite som 18 procent av föräldraledigheten är ett problem som
inte kan gömmas i fria val eller familjens helighet.

Nähä? Alla medel är alltså tillåtna i den oändliga kampen för matematisk jämställdhet - inklusive att förneka vuxna människors rätt att besluta som de önskar (inkluderande den viktiga rätten att få fatta "fel" beslut).

Exakt vad skiljer en sådan syn från socialisternas syn? Vänsterblocket vill också förneka föräldrarnas rätt till egna beslut om det visar sig att föräldrarna fattat "fel" beslut.

Och som en bonus vill de fyra borgerliga feministerna "se Fredrik Reinfeldt ryta till mot den sexistiska kvinnobilden i Slitz".

Visst, det är säkert mer avsett att vara något slags metafor än en uppmaning till konkret handling mot just Slitz, så låt oss fortsätta med bildspråket: Jaha, antag att han "ryter till". Vad händer sedan? Är samhället jämställt då? Vad händer om det inte är jämställt då? Vad är nästa steg för de borgerliga feministerna?

Jag är anhängare av

(1) människors rätt att slippa bli diskriminerade av staten beroende på kön, etnicitet, konfessionell övertygelse, sexuell läggning, etc, samt

(2) rätten att ha synpunkter på hur andra människor lever sina liv.

Om (1) och (2) är feminism, så är jag feminist.

Tyvärr är jag rädd att de borgerliga feministerna inte nöjer sig med (1) och (2).

Dagens artikel förnekar inte på något sätt att man även förespråkar någonting vi kan beteckna som (3), rätten att styra människors liv med lagstiftning.

Tvärtom. Den anger klart och tydligt att man vill ha tvingande månader i föräldraförsäkringen, och den anger klart och tydligt att "[a]ll feminism handlar inte om lagförändringar", vilket motsatsvis får tolkas som att viss feminism faktiskt handlar om det. (Och då befarar jag att man med "lagförändringar" inte avser förändringar som syftar till att befria myndiga människor, ta bort politiken ur privatlivet eller reducera den demokratiska sfären till ett minimum.)

Även i andra sammanhang under de senaste åren har det varit svårt att från så kallat borgerliga feminister få något löfte om att de verkligen nöjer sig med (1) och (2), att få ett löfte om att de inte tänker ge sig ut och förespråka (3).

Om borgerlig feminism även innefattar (3) så finns det ingen avgörande skillnad mellan borgerlig feminism och Schymans eller Ulvskogs statsfeminism.

Världen roterar kring LO-borgen

Eftersom sänkningen av bokmomsen inte har ökat LO-medlemmarnas bokkonsumtion, är sänkningen "ett misslyckande".

En tolkning av detta uttalande - samt det faktum att LO till och med haft en egen representant i den så kallade bokmomskommissionen - tyder på att skatt, moms och andra regelverk här i landet i möjligaste mån skall utformas utifrån LO:s behov.

Så ser det ut när ett särintresse låtsas vara allmänintresse.

Faktum granskas

Alicio i Underlandet har gjort en föredömlig analys av det senaste avsnittet av statsteves popvänstriga program Faktum, som handlade om de påstådda svårigheterna med att luska ut vad terrorism är för något.

Själv har jag inte sett Faktum tidigare, men tänker nu ta en titt på det här avsnittet (finns här).

Krig är fred och SVT är fri television

Jag bad min pressekreterare ringa till SVT och ordna det.

Justitieminister Thomas Bodström berättar för Expressen (25 september 2004) hur han fick "Grynets megashow" att låta bli att sända ett inslag där han medverkade.

Och sedan några dagar tillbaka rullar statsteves dyra kampanjfilm där statsteve berättar om sin egen briljans: "SVT. Fri television."

Moderata ungdomsförbundet har varit föredömligt snabba med en motkampanj - deras variant av filmen kan beskådas här.

Partiska Uddén

I går beslutade Granskningsnämnden för radio och TV enhälligt att Cecilia Uddéns Kerry-kramande i ett radioprogram i höstas stred mot det krav på opartiskhet som Sveriges Radio skall leva upp till.

Något annat beslut vore å andra sidan oväntat.

Vill Persson och Steen slippa skatta?

Förutvarande skattedirektören Per-Ola Larsson skriver på SvD Brännpunkt med anledning av att Göran Persson och Anitra Steen valt att skriva sig på godset i Sörmland trots att de arbetar och bor i Stockholm.

I en bättre värld än den nuvarande skulle det naturligtvis inte angå skattemyndigheten var någonstans jag bor.

Men socialdemokraterna Persson och Steen tillhör ett parti som nogsamt vill övervaka medborgarna så att maximalt med skattekronor kan kramas ur varje skattskyldig.

Därför är brännpunktaren så bitande. Det är svårt att se hur paret Persson kan förklara detta på ett skäligt sätt.

Om de inte avfärdar det som detaljer i deras privatliv som inte angår någon annan än dem själva.

Men i så fall skall inte heller några andra medborgares kreativa folkbokföringsdribblande angå någon annan.

Maktpartiets plantskola

Framtidens Persson och Nuder fostras i detta ögonblick i regeringspartiets ungdomsförbund, SSU.

Flera av karriärsossarna där kan knappt bärga sig - de vill så snart som möjligt avancera till något av finjobben inom Rörelsen. Det pampleverne som dagens innehavare av Rörelsens finjobb hänger sig åt inspirerar också de unga adepterna inom SSU.

I SSU:s förbundsstyrelse är hemlighetsmakeriet och slutenheten stor, rapporterar UNT i dag. Den förbundsstyrelseledamot som ifrågasatte varför styrelsen fick ut budgethandlingarna i knapp tid före mötet uppmanades att avgå.

SSU-bossen Ardalan Shekarabi - som garanterat kommer att försörja sig större delen av livet med hjälp av partipengar eller skattepengar (i de fall dessa går att åtskilja) - förklarar hemlighetsmakeriet med att "politiska motståndare" inte skall kunna komma över handlingarna.

Förtroendet för den egna styrelsen är tydligen inte större än att ledamöterna måste lämna tillbaka handlingarna efter mötet. Kontrollen av att detta efterlevs sker genom numrering av handlingarna, på ett sätt som snarast påminner om någon dålig historia från bokstavsvänsterns paranoida sekterism i 68-vevan.

2005 State of the Union Address

På flera amerikanska nyhetssidor, bl a C-Span, finns nu president Bush tal om tillståndet i nationen. Video från presidentens tal i representanthusets plenisal, liksom talet i sin helhet, finns här.

Några höjdpunkter nedan.

En inledande hälsning till den antikrigsvänster som fördömer varje försök att demokratisera länder som lever under förtryckets klack:

As a new Congress gathers, all of us in the elected branches of government share a great privilege: We've been placed in office by the votes of the people we serve. And tonight that is a privilege we share with newly-elected leaders of Afghanistan, the Palestinian Territories, Ukraine, and a free and sovereign Iraq.

Ett klokt motto som borde vara portalparagraf i varje lands författning:

My budget substantially reduces or eliminates more than 150 government programs that are not getting results, or duplicate current efforts, or do not fulfill essential priorities. The principle here is clear: Taxpayer dollars must be spent wisely, or not at all.

Och avslutningsvis en god parallell till hur de goda krafternas strävanden alltid fått utstå spott och spe - till en början:

As Franklin Roosevelt once reminded Americans, "Each age is a dream that is dying, or one that is coming to birth." And we live in the country where the biggest dreams are born. The abolition of slavery was only a dream -- until it was fulfilled. The liberation of Europe from fascism was only a dream -- until it was achieved. The fall of imperial communism was only a dream -- until, one day, it was accomplished. Our generation has dreams of its own, and we also go forward with confidence.

Det allra mest storslagna ögonblicket inföll dock när föräldrarna till en i Irak stupad marinkårssoldat omnämndes och hedrades av den distingerade församlingen. De satt i publiken och fick representera alla de amerikanska soldater som varje dag någonstans i världen riskerar sina liv för friheten, och deras familjer på hemmaplan som varje dag fruktar att de skall nås av beskedet som ingen vill nås av.

One name we honor is Marine Corps Sergeant Byron Norwood of Pflugerville, Texas, who was killed during the assault on Fallujah. His mom, Janet, sent me a letter and told me how much Byron loved being a Marine, and how proud he was to be on the front line against terror. She wrote, "When Byron was home the last time, I said that I wanted to protect him like I had since he was born. He just hugged me and said, 'You've done your job, Mom. Now it is my turn to protect you.'" Ladies and gentlemen, with grateful hearts, we honor freedom's defenders, and our military families, represented here this evening by Sergeant Norwood's mom and dad, Janet and Bill Norwood.

Vår tids dröm om en värld fri från terrorister och förtryckare - oavsett vad de kallar sig, oavsett i vems namn de terroriserar och förtrycker, oavsett i vilka förment behjärtansvärda högre syften de påstår sig terrorisera och förtrycka - får aldrig ges upp. Allt annat betyder mindre.

Nu gör de fel igen

Nu får det vara slut med diskrimineringen

Titeln på SFS-rapporten som presenterades i går är inte kontroversiell. Att landets största studentorganisation (låt vara att dess storlek blott och bart beror på att samtliga deras medlemmar är tvångsanslutna) är emot diskriminering känns tilltalande.

Tyvärr menar SFS inte vad titeln anger.

Rapporten ägnas åt att argumentera för att studenter skall särbehandlas beroende på vilken hudfärg de har.

Ja, det som också kallas diskriminering.

Ingen vet varför SFS inte namngav rapporten efter sitt innehåll. Titeln på rapporten skulle då blivit "Nu är det dags för diskriminering".

OK.

Vid närmare eftertanke är det trots allt begripligt varför man valda en rubrik rakt motsatt innehållet. "Nu är det dags för diskriminering" skulle ge försiktigt negativa associationer, kan tänka.

Men vad SFS förfäktar är just att det är dags för diskrimiering. Låt vara att de klär det i orwellinspirerade ordalag ("positiv särbehandling").

Eufemismer eller inte. SFS nyspråk imponerar aldrig.

Särbehandling är särbehandling är särbehandling.

Särbehandling är inte likabehandling.

Särbehandling är diskriminering.